När man har gått sååå länge och hoppats sååå länge.. då orkar man inte längre hoppas och slutar. Man lägger ner sitt egna nerslitande av sig själv och fokuserar på det som man borde. Det som får en att må bra. Men det är inte lätt. Att alltid ha believe i tankarna och uttrycket "hoppet är det sista som lämnar människan" så gör man ett litet undantag(för sitt eget bästa såklart). Man klipper bort en del som gör lite ont och lämnar den biten i lådan under bordet där det står pappersåtevinning(fritidsskadad) till någon annan att kluddra på. Att gå vidare. Man klarar det men det gör ont.

Jag hoppas innerligt att människorna som jag älskar ska klara av att lämna biten där den ska vara och gå vidare(återigen börjar jag hoppas haha). Frågan är om jag klarar det. Ibland tror jag att biten(bitarna?) är där de ska vara. Men plötsligt är det som om någon har plockat upp den, glömt bort att kluddra över den och jag skymtar den på bordet brevid mig. Någon liten grej som drar mig tillbaka. Jäklarnas pappersbitar. Innan jag förlorar mig själv i det här och glömmer bort vad pappersbitarna betyder så ska jag för er förtydliga (mest för mig själv då) att jag pratar om att gå vidare. Något sånt. Och att små små saker, kan få en att ta tusen(miljoner) steg tillbaka. Och oavsätt hur långt man har kommit och hur bra man mår, så kan ett ynka skitmeddelande göra en lika arg och ledsen och irriterad som man var förut. Juuust great. Det jag tror man ska göra då(är själv rätt osäker i denna situation) är att ta det lugnt, stoppa sig själv från att skriva ett elakt meddelande tillbaka och vänta på perspektiv som snart kommer till dig, eller nåt.

Vad som än händer så blir det bra tillslut. Skönt att veta. Enkelt vettefan, men djupt i alla fall.

Jag tittar på serier som ibland blir överdrivna dramatiseringar av livet som man vill ha det, och absolut inte vill ha det. Ihoptryckt på några ynka minuter per avsnitt. Bara för att nå in till oss, så fort som möjligt. På mig funkar det. På många andra också, obviously.

Så, vad får vi ut av det här då? Jag skulle säga mycket bra och mycket dåligt. Jag ser saker i livet annorlunda. Okej okej, nu kommer hon och säger att en serie ändrade hennes liv.. inte riktigt. Jag blir bara påmind om saker som finns i mitt liv, som funnits och saker jag vill ska finnas. Nya insikter. Man uppskattar mer. Den dåliga saker var att man blir så fruktansvärt känslosam. Det är dåligt eftersom jag redan är det haha.

En annan insikt jag kom med i och med serien var att den på något sätt ersatte något som jag saknar väldigt mycket nu. Möjligheter till inblickar i andras liv, andras känslor och öden. Jag saknar att resa. Jag vill leva med nästa överdrivna dramatisering av livet runt hörnet. Jag vill sitta på stranden i den klyshiga solnedgången och ta det obligatoriska nakendoppet(ej med på film) Jag vill höra andras historier om nära döden ögonblick i den mörka öknen, om en flickas förälskelse i afrikamannen eller frieriet i bungyjumpet. Jag vill uppleva det med. Sen vill jag också gå vidare, som de i serien. Skaffa en familj osv osv. Men det är ett annat kapitel. En annan säsong. Nu vill jag upptäcka. Nu vill jag bli inspirerad och inspirera. Nu vill jag resa.

Jag skriver. Åh jag skriver och det känns så bra. Det bara flyter och jag mår så bra. Jag skriver hurra. Ingen kanske kommer läsa det jag skriver men det skiter jag i, för jag skriver.

Hurrahurrahurra för vi har tagit VM-guld i hockey idag! Grym match. Jag och Annie var på Sverige-Kanada-matchen förra veckan i Globen och den var också grym. Världens tryck och riktigt spännande när allt avgjordes på straffar. Jag har väl aldrig varit något särskillt fan förut men plötsligt känner jag mig otroligt intresserad och det har varit kul. Happyhappy.

Kämpar vidare på jobbet och jag erkänner att det kan kännas rätt jobbigt ibland. Man är rätt slutkörd efter en dag. Men inte stoppade det mig från att dra ut igår efter jobbet, för det var ju trots allt lördag. Bra kväll. Jag och Mickis började lite lugnt i någon källarbar och sen när vi mötte upp Emil och grabbsen, drog det igång med både titanic och guldshots. Som en liten invigelse till guldet idag. Eller nåt. En pizza på det och allt var toppen. Har kommit på att promenader nog hjälper mot bakfylla efter att ha gått runt sthlm i timmar idag. Och jordgubbar såklart. Dagens råd: Kör försiktigt när du kör moppe. Undvik gropar i marken och använd en bra hjälm. Tips från en som vet. Den som vet påminde också om att det finns katter som man inte är allergisk mot. Önskar jag visste det när jag var liten och husdjurslös.

Med jordgubbar och guld i tankarna går jag nu och sover brevid min syster. Ska försöka unvika att drömma om blommor som vanligt (arbetsskadad tjej).

Skruttiplutt och jag delar säng numera. Hade inte önskat något annat än att ha just min syster. Hon är den bästa.

Har kommit på att jag kan bli lite småirriterad på mig själv när jag börjar fundera förmycket. Jag spelar upp en scen i mitt huvud från mina minnen och plötsligt känns något i magen. Jag drar upp något från minnen och då blir jag irriterad. Det var väl onödigt. Jag börjar tänka på något som hänt för jäääättelänge sen och som då var jobbigt och plötsligt känns det i magen. Från att vara en av alla mina lyckodagar just nu till att vara tillbaka på den där bänken där jag gjorde slut, för första gången. Eller nåt. Men så kom jag att tänka på en annan sak. Om jag aldrig hade gått genom den korsningen den natten när han var där eller skickat det där förbannade brevet i hopp om en vänskap, så hade inte jag varit jag. Det som har hänt mig är jag. Det har byggt mig. Jag kan ju inte ångra vem jag är så därför ska man inte ångra något som har hänt. Skönt. Så slipper jag tänka på det. Nu ska jag bara sluta spela upp minnen allt för dramatiskt i mitt huvud så blir det jättebra. Kan bara spela lite låtar..

Vi har gått så länge, hoppats så länge. Det kommer säkert ta oss nånstanns.

Och då undrar jag, vad som blev kvar av oss.

Tack. Så sa han och log. Så hur kan en liten kille som blev glad för att jag passa honom hans gröna boll som höll på att rulla iväg, få mig tårögd? Det var något speciellt som hände med mig när jag hade passat den bollen. Jag blev alldelles varm. Det jag tänker är att det bara är så underbart när man kan hjälpa andra. För man uppskattar ju så sjukt mycket när andra hjälper en själv. Det kan kännas jobbigt nu men uppmuntrade ord från vänner kan få en tillbaka till livets underbara. Så var det för mig. Fortsätt hjälpa varandra.

Jag hade börjat på ett alldagligt, vanligt inlägg om hur en vanlig, trevlig dag som idag hade varit. Var tvungen att radera allt. Dagen blev inte längre trevlig.

Det Ordnar Sig. Så har vi sagt och det försöker jag säga nu men det sitter långt inne. Det är svårt att tro på det. Det är svårt att tro att det finns något annat än svin här i världen. Jävligt svårt. Det skär djupt i mitt hjärta att se en person som jag älskar så mycket vara så ledsen. Jag är besviken. Jag trodde mer om er. Varför ska jag ständig få bevisat att de bara en hög sviniga idioter. Please.

Mina små problem med efterblivna muppar känns töntigt. Dock ytterligare ett bevis. Men fortsätt believe. Någonstanns gömmer ni er ju, våra drömprinsar. Om det är innerst inne i mupparna eller någonstanns ute i världen vet jag inte. Det får vi se. Jag vet bara att det ordnar sig.

Come on skinny love

Jag ser fram emot min framtid. För jag vet att allting ordnar sig, som jag och Anneli alltid säger. För det gör det ju. Och varje motgång är ju bara en lektion då man kan lära sig något nytt. Man måste dö några gånger innan man kan leva. Fint diktade ord av Mr Hellström. För när det kommer sånna där motgånger så känns det ju som om man dör. Eller som om man vill dö. Nästan. Och om man vill leva, verkligen leva fullt ut, då måste man ha kännt på hur det är när det är förjävligt för att kunna njuta. Så tror jag.

Jag är omringad av så många fantastiska människor att jag nästan får tårar i ögonen när jag tänker på det. Om jag sätter på en grym låt nu med nostalgifeeling från forna tiden i mitt liv, eller som bara är sjukt bra, så börjar jag väl böla. Jag är bara så tacksam. Önskar jag sa det oftare till er.

Vi pratade med någon i Afrika om det minns jag. Hur viktigt det är för oss att ha någon att dela saker med. Han var från England och reste längt Sydafrikas östkust ensam. Han sa att han fått så mycket av att resa ensam och lärt sig otroligt mycket om sig själv, men han avundades oss galet mycket som skulle ha vår fantastiska resa att dela med varandra efteråt. För så är det. Någon som aldrig varit med skulle aldrig riktigt förstå känslan där och då även fast man berättar. Jag och Annie kommer alltid ha den att dela och det är grymt.

Jag vet att framtiden har mycket att överaska med. Jag kommer fortsätta dela saker och upplevelser med människor jag älskar(och inte direkt älskar) och det kommer vara underbart och helvetiskt(om det är ett ord). Det är bara att vänta och se. Så då är det bästa att njuta och le. En vacker dag går drömprinsen ner på kne(jag är inte så mycket sthlmare men det rimmade) och vips, en bulle i ugn och ni/vi bli tre.. ååkej innan jag spårar med mina ooootroligt fina rimm så vill jag bara påpeka att inlägget var serriöst. Till en början i alla fall.

Som pricken över i:et eftersom den passar in som grädden på moset i detta inlägg, ska jag länka en av mina stabila favoriter som berört mig som tusan

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som
betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken
slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När
vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än