Och så var man hemma..

helskumt. Kan inte riktigt förstå. Så då var den "stora resan" slut. Vadå slut? Skulle det ta slut? Hoppades att det bara var något som man säger men just det här roliga var visst något som var tvunget att ta slut. Typiskt.

Så vad kan man säga, jag ska ta med mig allt jag fått uppleva, se och lära under dessa månader och spara det på ett säkert ställe. Jag ska minnas allt knäppt och roligt vi har hittat på och gjort och skratta åt det igen och igen. Jag ska påminna mig själv om hur dagarna kunde gå upp och ner där borta och att precis så är livet och vi har lärt oss att leva livet så mycket vi kan (Vi lever ju en bara gång som klyschiga uttrycket yolo säger och nu blir jag snart alldeles för djup ojoj). 

Jag tar med mig platser, dit jag aldrig mer ska återvända och dit jag definitivt måste komma tillbaka till. Jag kommer minnas människor som gjort avtryck men som jag nog aldrig mer kommer se. Sen så är det de där personerna som jag träffat som är så underbara och som jag hoppas jag aldrig förlorar kontakten med. 

Jag trodde jag skulle känna mig mätt på att resa. Jag vart snarare vrålhungrig. Det bästa är att jag inte känner stressen. För jag vet om jag vill ta mig "dit" då kommer jag göra det. Nu ligger fokus på våren med blommorna, sommarn med vännerna och sen flytten och plugget. Det ordnar sig.

Idag är det 12 April och här är vi! Vi har intagit Bali, Indonesien. Vi har spenderat två dar i Kuta. Kastade oss i armarna på Kristin och Moa. Hostel och restaurangmat. Härliga livet är igång. Drog vidare till inlandet, med ett stopp för bajskaffe(ett djur äter bönorna och bajsar ut de bästa bönorna som de gör kaffe på..)till lilla staden Ubud i två nätter. Stor marknad och mysiga butiksgator. Lyxa med pool, hotell och fotmassage/scrub men fick nog att bli attackerade av apor så vi drog ut till gili. Vi börjar här på gili trawangan. Jag och moa har suttit och glott medan de andra har krigat runt och letat boende. Både bra och dåligt att det är de mest kräsna av oss så detta kan nog ta några timmar. Än så länge två..Turkost vatten, vita stränder, häst och vagn, surf och dykning, solbrända människor och det är ok att hata mig hehe. Har hunnit tre bananashakes och två banana split hittills. Här kommer jag trivas bra!

"Vi är verkligen här!" "Guuud vad härligt" "livet är bra gött va!" "Guuud vad ölen var god, idag igen!" "Nu är det dags att be igen!" Mycket har man utbrustit dessa dar. Mycket bra har vi haft det. Gili trawangan, svenskarnas nya Thailand. Ungdomars iallafall. Hippa barer som reggae baren samasama, irish bar, jiggy jigs och surfstället. Testade ett halvbra full moon party en kväll. Dansa loss på samasama en annan. Många bintang i vattnet, både nattetid och dagtid. Många härliga mysstunder på verandan med snack och snacks. Många böneutrop i ologisk ordning har vi skrattat och skrikit åt. Svettiga soldagar på stranden och plaskande i havet.Jag och tjejernas grymma dar har flygit iväg och jag hade gjort vad som helst för att stanna tiden. Vi förälskade oss i fruktshakarna. Drack minst två per dag i favoritståndet. Middag, i stort sätt varje dag, vart i det andra favoritståndet på nattmarknaden. Cyklade runt ön och kastade oss under tak när himlen öppnade sig. Hyrde paddle boards och fick träningsvärk i magen för allt skrattande. Hyrde snorkel och snorkla i fem minuter innan vi tyckte vi hade sett allt. Vi hade vårt bestämda frukostbord med vår bestämda frukost och förhoppningsvis ett fungerande wifi så vi kunde uppdatera oss om rubrikerna i dn. Vi har suttit ihop och Vi blev VI på riktigt. Det gick bara inte att hålla igen när kristin och moa skulle åka och plötsligt stod det fyra vuxna lipsillar framför killarna på resorten som redan kollade snett på oss efter vårat duktiga prutande av rummen. Det var bara för sorgligt. De måste köpa tågbiljetter till sthlm. Bråvalla kommer bli bästa reunionen. Så var det bara jag och nanis kvar. Radarparet. Nyheten om att Zoe var på ingång till ön muntra upp oss och vi förberedde oss på SuperParty, man vet ju hur Zoe är liksom. Mycket riktigt blev det en galen kväll. Riktigt kul att träffa henne igen. I vårt bästa mode var det ingen tvekan om att vi skulle med på partybåten. När vi vaknade nästa morgon, döbakis och en skuld på 400 000(okeej min skuld och jag kanske var lite klantig och rasade igenom ett glasbord. Lite roligt i efterhand och blev bara lite skrapsår här och där så du kan vara lugn mamma/mormor/farmor/vem som helst som blev orolig), då kände vi mest för att dö och flydde ut till gili air istället. Här har vi nu bott i vår hydda av bambu en natt och känner oss riktigt nöjda. Imorgon blir det lyxarliv på dykarresorten. En vecka kvar till hemfärd och jag vet inte vad jag ska känna. Det enda jag vet är att det ska bli kul att träffa er..

Då var det dags. Att gå vidare. Vi har haft vår sista middag, vi har gått sista gången längst queens st (av typ 1000 och det är nästan sant) och vi har skänkt bort våran kära matkasse till free food hyllan. Imorgon(typ i natt) åker vi till Indonesien. Till Bali!! Och vi ska äntligen återförenas med Kristin och Moa. Ska bli grymt.

Vi är nöjda med vår tid i Nya Zeeland. Vi har fått göra så mycket och sett otrolig saker. Mest nöjd över min egen insatt är jag på bungy jumpet såklart och sen vår klättring upp för mt doom (en 2291m hög vulkan) och resten av tongariro crossing(en fantastisk walk) som allt som allt tog 8 timmar. Vi har dock insett att vi inte är några riktiga hikers. Vi vill flyga (eller falla för den delen), så är det bara. 

Vi har haft vår sista muffinlunch. Med en L&P dessutom. Tur att vi inte upptäckt denna nationaldryck tidigare. Då hade vi varit tjocka. Haha. Här kommer lite bilder som avslutning . Gillar den på moa och kristin hehe. 

Fruktshakes here we come!

Här sitter jag på ett urmysigt café i Wellington för mig själv och filosoferar. Har beställt en kopp te, snubben bakom diskens favorit, och har dagboken framför mig. Ett sånt här tillfälle som jag tänkt skulle vara mysigt men man aldrig gör annars. Det är väldigt mysigt. Vi hade ett moment av överdrivet teatergrinande innan vi skulle skiljas åt två timmar. Det känns väldigt konstigt att vara själv när vi annars alltid sitter ihop. Hon är och köttar på les mills. Jag är alldeles för förkyld för det annars hade jag såklart varit där med. Men jag trivs ganska bra här i kaffedoften.  

Kram från dikttjejen  

Hej bloggis.

Dagarna far far away rullar på.  

Har hunnit tappa bort karl två gånger och hittat honom två gånger. Karl är min mobil och jag var tvungen att döpa honom då han var borta 7 timmar en dag och jag behövde skälla på någon. Men här är det fullt med vänliga människor vilket var sjukt tur för mig som tydligen inte kunde fungera normalt utan denna viktiga pryl. Allting gott slutet gott. 

 Tillbaka i queenstown blev det en liten reunion med Denise och Ida som även hade med sig Lovisa den här gången. Det var riktigt sköj. Träffa danskarna också och mathias var så söt som gav oss en snurrande bamsekram när han såg oss, så glad blev han. Gulleplutten. Ytterligare en fergberger blev det såklart. Värt väntan.     

Så började vi klättra uppåt igen då. Lake Tekapo var väldigt mysigt men kallt. Sjön var alldeles turkos pga dammet, som glasiären krapat loss och fört med sig ner i sjön, reflekteras. Nana lyckades investera i en (knaallrosa!!) Jacka. Fin tjej. 

Tidig morgon med avfärd till Mount Cook village dan efter. Där uppe väntade tre av våra bästa dar här i NZ om jag får säga det själv. Plötsligt vände vädret och solen sken. Vi bodde mitt bland bergen och från rummet hade vi utsikt upp mot några av de högst med snö på. Vi gjorde tre vandringar (övning för Taupo yehh) och det var så fiiint. Det högsta berget i nya zeeland, Mt cook(2354m nånting tror jag), var en trevlig syn och vi drömde oss bort att vi hade bestigit det. Trots min förkylning var hurtbullarna i farten och besteg ett annat berg. 

Två lyckliga tjejer tog sig tillbaka till Lake tekapo några dar senare. Dock med ett litet problem i bakhuvudet. Vi hade ingenstanns att bo. Vi hade försökt allt (och räknat bort lyxhotellen då som hade rånat oss). Hade tänkt att vara sneaky som danskarna men när han var snäll och erbjöd soffan så kunde vi inte. Köpte kinamat och en massa snacks och funderade över vår öde på en bänk till bästa musiken. Kom på att det alltid lönar sig att vara ärlig ( japp ni kan ta åt er äran för bra föräldrar). Som ett trolleri fanns det två sängar till oss på hostlet som snubben hade missat så det här med karma kanske finns ändå. 

En natt i Christchurch då vi bara hann se en liten del av staden som, inte för så länge sen, skakades och stora delar förstördes i den största jordbävningen på 80 år om jag minns rätt. Man såg fortfarande många spår.

Nu har vi spenderat två nätter i Kaikoura. Här ska man titta på eller simma med delfiner och sälar. Vi nöjde oss med att titta på sälarna. Jättesöta. Då har vi lite pengar kvar till att leva haha. Men vi såg delfinerna hoppa längre ut. 

Om exakt en vecka är vi påväg till Bali. Galet.

Är lite trött på gröt. Och på nötbarer. Har börjat på en matlista till hemkomsten mami. Förvänta er inget speciellt haha. 

Pappsen fyllde år igår och Momo imorgon, grattis på er! ♥

Nu är vi påväg mot nordön igen. Vingårdarna som vi åkte förbi för några veckor sen har redan ändrat färg och gulnat. Hösten kallar. Och vi drar snart haha.

Puss och kram!