Jag bara går på. Lite för fort för att hinna tänka. Lite för fort för att hinna fastna. För fort för att hinna känna.

Hon sa nåt om det, att hon lever någonstanns mellan den där ångesten att misslyckas och lyckan att lyckas. Mitt i det där onda i magen. Att inte veta. Att gunga fram och tillbaka. Där är jag med.

Jag är rädd för att öppna ögonen. Så jag blundar tills jag skymtar lyckan.