EN vecka. Så länge är det kvar och man kan inte ens säga länge längre. Den sista veckan på jobbet har varit stormig. Hade alla samtal med föräldrarna. Jag känner att jag kan ge mig själv några vuxenpoäng. Det gick bra och till och med bättre än så. Jag är helnöjd med min insats på skolan. Jag har lärt mig så otroligt mycket som jag ska bära med mig i min livsrygga. Jag velade som satan innan jag tog det och nu efteråt är jag så glad över mitt beslut om att köra. Det var en fredag full med blandade känslor. Barnen fick pepparkakor och till fröknarna hade jag och Nana bakat chokladmousse. Jag fick presenter. En Nya Zeeland-bok och solkräm. Superbra. Det var sorgligt men jag kände mig samtidigt så himla klar och redo att gå.

Förra helgen hade jag min (troligtvis) sista utekväll på stan i Sthlm för det här året. Jag, Josefina och Nana hade en "glam"-kväll som vi kallade det, hos Josse där det var mycket glitter och lösögonfransar inblandat. Vi drog vidare genom kalla kvällen, med en kort pause för photoshoot vid en pelare, för att senare kicka stället slakthuset. Riktigt glammig kväll.

Den här helgen bestod av mindre glitter men mer fnitter. Och kramar och känslor. Vi hade ett hejdå-häng igår hemma hos Nana. Många härliga ansikten dök upp och jag kan säga att jag var riktigt lycklig. Bara när jag kraschade mitt absoluta favoritnackellack på badrumsgolvet blev jag lite förbannad(det var juuu så himla fint och nästan så att det är värt en New York-resa för att skaffa ett nytt men det är en struntsak egentligen..det viktigaste var ju att rädda golvet..:o) Folk som jag inte träffat på länge kom för att önska oss lycka till och det var verkligen riktigt supertrevligt. Vi fick fina presenter. Ullis och Isabelle kom med vin och fina budskapsarmband. Indra och Elin gav oss bästa godispåsen. Nora Schleu var supersmart med silvertejp och remmar och ännu mer rödvin gav Sara. Flaskorna stod tillslut tomma(inte alla) när vi avslutade natten, Jag, Nana och Linda, dansandes till Håkan i vardagsrummet. Hur bra? Den kvällen tar jag och sparar.

Den här veckan sätter alltså allvaret igång. Ringa dit jag inte har ringt än. Träffa de jag inte hunnit träffa ordentligt än. Ställa fram och sen packa det jag inte har packat än. Inse det jag inte har insett än, att jag ska lämna Sverige och ge mig ut med ryggan i högsta hugg och Nana vid min sida i fem månader för att uppleva mer av livet. Det är nu det gäller. Det här är galet.