När man har gått sååå länge och hoppats sååå länge.. då orkar man inte längre hoppas och slutar. Man lägger ner sitt egna nerslitande av sig själv och fokuserar på det som man borde. Det som får en att må bra. Men det är inte lätt. Att alltid ha believe i tankarna och uttrycket "hoppet är det sista som lämnar människan" så gör man ett litet undantag(för sitt eget bästa såklart). Man klipper bort en del som gör lite ont och lämnar den biten i lådan under bordet där det står pappersåtevinning(fritidsskadad) till någon annan att kluddra på. Att gå vidare. Man klarar det men det gör ont.

Jag hoppas innerligt att människorna som jag älskar ska klara av att lämna biten där den ska vara och gå vidare(återigen börjar jag hoppas haha). Frågan är om jag klarar det. Ibland tror jag att biten(bitarna?) är där de ska vara. Men plötsligt är det som om någon har plockat upp den, glömt bort att kluddra över den och jag skymtar den på bordet brevid mig. Någon liten grej som drar mig tillbaka. Jäklarnas pappersbitar. Innan jag förlorar mig själv i det här och glömmer bort vad pappersbitarna betyder så ska jag för er förtydliga (mest för mig själv då) att jag pratar om att gå vidare. Något sånt. Och att små små saker, kan få en att ta tusen(miljoner) steg tillbaka. Och oavsätt hur långt man har kommit och hur bra man mår, så kan ett ynka skitmeddelande göra en lika arg och ledsen och irriterad som man var förut. Juuust great. Det jag tror man ska göra då(är själv rätt osäker i denna situation) är att ta det lugnt, stoppa sig själv från att skriva ett elakt meddelande tillbaka och vänta på perspektiv som snart kommer till dig, eller nåt.

Vad som än händer så blir det bra tillslut. Skönt att veta. Enkelt vettefan, men djupt i alla fall.