Ni vet de där tillfällena som man vill stanna upp. Då man önskar att klockan kunde stå still i några extra timmar för just det ögonblicket vill man så gärna behålla och aldrig lämna. Man bara önskar att man fick stanna precis Där för att det var så underbart. För att man visste att minuterna, dagarna, veckorna och månaderna framåt inte skulle bli lika bra. Vad man trodde då i alla fall. Man blir som en 5åring som inte vill åka hem från sin kompis när mamma kommer för man är mitt inne i en fantastisk lek. I barnets värld kan leken aldrig bli så bra igen. I verkligheten kanske det heller aldrig kan bli så bra igen som man kände då, just i det där speciella ögonblicket. Eller så kan det bli det. Det vet jag inte. Själva ögonblicken i sig är nog inte själva kruxet. Det är snarare att man bestämmer sig för att spara de. Spara de i minnet. Att ha minnet som kommer i vägen för nuet. Att ha sparade ögonblick som stänger ute nya ögonblick. Det är problemet.