Det är inte klokt va, hur livet kan vara. Hur man ena stunden sitter på ett berg och ser ut över Queens town och i nästa stund slår in rosa rosor i brunt blompapper i Sthlm. Och hur klokt är det att jag har så mycket att smälta så att hjärnan jobbar på högvarv med drömmar nätterna igenom att jag tror mig ha upplevt saker som inte har hänt, medan jag på dagarna har svårt att förstå det jag verkligen upplever. För att inte tala om, hur klokt kommer ens livet bli, när man på några dar kan gå från att sitta intryckt i det guldiga barndomsrummet och genom några enkla beslut är påväg mot en annan stad med två egna frysfack och fyra nya korridorsvänner. Jag tycker om när saker händer. Har kanske börjat tycka om det fööör mycket att jag inte klarar av motsatsen. Men just nu passar det bra och som jag prata med morbror om, det är nu i livet det händer så mycket. Så jag låter det. Det är bara inte klokt.