Så mycket att berätta. Så mycket som händer. Tror jag kommer vakna upp om några veckor(månader?!) och inse lite. Men just nu är jag inne i racet och jag bara kör. Kör så det ryker skulle jag säga. Två dagar har passerat som riktig fröken. Känns riktigt bra. Det är underbara (låt mig återkomma med om de är riktigt lika underbara efter smekmånaden såhär i början bara). En helg har passerat i galna stan London och Woking. Reunion med afrikagänget. Schysst av Kris att låta oss crasha hans (gryymt snygga) flat på 13de(!) våningen och vi hade en riktigt bra långweekend. International presentfest, musikal(WICKED), musikfestival, popquiz med mama Cook, sharing is caring, shoppingshopping, nästanvilseilondonögonblick, pommes i mängder, dela med sig av livet-stunder och mycket mer. Miranda ska flytta till Sthlm btw, huuur bra?! Så nästa reunion är här såklart. Men först ska jag bara dra en sväng till Australien i typ ett halvår. About that, jag tror jag kommer sakna barnen massor och jag måste prata med chefen snart..

Ett jäkla skrivande av mig på nätterna.

Hade en trevlig kväll i kväll på kungsholmen. Jag, Josefin och Sofia med mammorna satt på Jossans innegård. Aasgood pizza och kladdkaka och det ena och det andra blev sagt. Mycket knäppt och mycket skratt. Fick samma känsla när jag kom upp till hennes lägenhet som när jag klev in i Josefinas lya första gången. AVIS. Riktigt fin och jag såg fram emot min första lägenhet(nån gång i framtiden) lite smått.

Appropå Josefina såg jag henne med mickis och linda på en grym grillmiddag och mys hos nana häromdan. Jag och nana lekte grillmästare i totalt ösregn. Värt. Massage, film en en paj på det så var vi iland och däcka i soffan. Jag intog även nanas säng(som vanligt) och råka även mitt i min skönhetssömn breda ut mig så att hon bytte säng en stund. Ops. Vi biffade oss lite på gymmet dan efter(nu är nya livet igång..igen) innan jag drog till jobbet. En ordentlig träningsvärk som påföljd men nu är vi igång.

Appropå jobbet så är det sista dagen imorgon. Sen är det tack och adjö Kappahl och hej svejs sturebyskolan. Läskigt men kul!

Appropå kul! Träffa hela gamla gänget.. Stjärnan/Maxen, Soffis, Annipanni och mollypolly på ett härligt parkhäng i onsdags. Mycket att snacka igen. Hade kunnat legat på rygg(med molly på mig) med de och tittat på stjärnorna hela natten. Men baba och dansen kallade och förutom de duktiga jobbarna(typiskt) så drog jag, maxen och Annie till baba sonic och röjde. Spårade och gled in utan att casha. Anneli blev uppraggad av en snubbe och jag hängde med grabsen. Lite orolig var jag men fick veta att hon levde och blev lugn. Kunde därför lugnt lunka från slussen till nacka med Karlkillarna i en timme. Mys. Ångest tyckte Erik när solen gick upp. Men det var fint över vattnet tyckte jag. För på något sätt syndes stjärnorna ändå.

Appropå stjärnorna. Dags att sova.

Vill du ha en idiot, lägg din hand i min

Ni vet när man drömmer en dröm och den känns otroligt verklig. Lite läskigt verklig. Vet ni att man kan känna tvärtom? Att något verkligt känns otroligt mycket som en dröm. Läskigt overkligt.

Jag hade en dröm. En bra dröm. Men det var tur att det bara var en dröm. Eller vänta..

Satt och lyssna på den här. Tänkte på dig. Blev glad.

Sommardagarna rullar och Frida hon dansar. Har förövrigt upptäckt att Stureplan inte är så pjåkigt. I alla fall när man inte betalar en spänn och får drägla över Skarsgård samtidigt. Dansa natten lång med Molly och KOPIA av kollokärleken var grymt. Fick bevittna härligt nattbad i soluppgången(japp de var nakna). Härligt är livet. Inte riktigt lika härlig var dagen efter då redbullen fuckat upp allt och man med en kvarts sömn ska palla sig till bussen som går till jobbet. Jobbigt. Men bakiskänslorna var snabbt glömda och det vara bara att ge sig upp på hästen igen. Det var ju PRIDE. En helg fylld med Mycket kärlek, tuttar, Mycket hångel, Starka åsikter, tårkade tårar osv. Paraden var låååång och vi såg hela. Jag, Anneli och Nana. Kul! Antonkussen hade middagsbjudning mitt i allt och det sluta i mörkret vid brasan med korv. Mys. Både Stureplan och Gamla stan fick besök av Brudarna som äger världen. Det var us agains the world. Jag och Nana. Sjuukt jävla kul. Nana är bästa middags och frulle fixaren btw. Puss på henne.

Med blåmärken, en säck med kläder och lite glassplitter i hälen börjar jag veckan glad. Så det ska vara. Ser fram emot "Känn igen sorg" med Systra mi inom kort(!) plus drinkkväll. Börja träna(igen). Lite episkt häng med Stjärnan och Anniepanni. Och mitt nya liv som riktig FRÖKEN.

Vi är ju snyggast just precis nu.

Allting snurrar och allt står still. Allt händer Nu men det händer ju Ingenting! Typ lite så känner jag nu.

Jag, förskolelärare? Inte riktigt min framtidsplan. Men 3 månader går väl bra. Och jag älskar ju barnen och att vara med de i skolan. Jag försöker intala mig själv att det här har jag gjort förut. Nu kan jag bara ha mer koll än när jag ska kasta mig in i en grupp på morgonen med planeringen kastad i ansiktet. Min egna lilla klass. Hur mys låter inte det. Barnen oroar jag mig inte för egentligen. Utan det är de som är anledningarna till att barnen finns. Föräldrarna.. Hur många knäppa, läskiga och konstiga föräldrar finns det inte? Jag kanske hade varit en av de om jag haft barn det vet jag inte. Men jag vet bara att det som får min lilla mage att bli lite orolig är tanken på när de ska sitta där, titta på mig med granskande blickar, och jag ska övertala de att denna 21åring utan utbildning som göra deras lilla 5årings första månader i skolan heeeelt underbara. Jag vet att det handlar om inställning. Om jag bestämmer mig nu. Jag kommer klara det. Jag kommer stöta på problem och jobbiga saker men det tar jag mig igenom. Med hjälp av andra. Det kommer gå superbra. Det kommer blir kul. Då är allt lugnt. Men det pirrar fortfarande. Men som de säger, en chans jag inte får missa. Jag kommer lära mig mycket. Växa. Så kan jag åka till Australien och växa ännu mer sen.

Jag kan flyga

Ni vet de där tillfällena som man vill stanna upp. Då man önskar att klockan kunde stå still i några extra timmar för just det ögonblicket vill man så gärna behålla och aldrig lämna. Man bara önskar att man fick stanna precis Där för att det var så underbart. För att man visste att minuterna, dagarna, veckorna och månaderna framåt inte skulle bli lika bra. Vad man trodde då i alla fall. Man blir som en 5åring som inte vill åka hem från sin kompis när mamma kommer för man är mitt inne i en fantastisk lek. I barnets värld kan leken aldrig bli så bra igen. I verkligheten kanske det heller aldrig kan bli så bra igen som man kände då, just i det där speciella ögonblicket. Eller så kan det bli det. Det vet jag inte. Själva ögonblicken i sig är nog inte själva kruxet. Det är snarare att man bestämmer sig för att spara de. Spara de i minnet. Att ha minnet som kommer i vägen för nuet. Att ha sparade ögonblick som stänger ute nya ögonblick. Det är problemet.

Ger det så mycket att hämnas? Mår man bättre då? Jag sträcker mig till att låta mig vara skadeglad. Inte att jag har orsakat något utan bara kan njuta lite när det går snett för någon annan. Någon som man vill ska få känna på det. Det är ändå okej.